First day back home

Wednesday dawned sunny and beautiful, definitely better than the grayness and rain I came home to. Me and my dad drove out to Nagu, the archipelago, where we're building our summer house. Last time I saw it, there was only a hole in the ground - now, it is all almost finished. Almost.

Got all warm inside when I was walking around. To me, this is one of the very few places where I feel calm.

Good morning, Helsinki

I'm back home. Quite a different view, quite a different sunrise. (And the fact that I'm actually awake to see it.)

So should I still keep blogging?

Åtta månader ryms i en väska

Nu är allt packat. Vet inte vad jag kan säga mer - snart är jag hemma igen.

All my bags are packed, but I'm far from ready to go.

Mosaic!

Det har varit en riktigt bra tid att hänga i Singapore, då Esplanade theaters för tillfällat ordnar en en veckas festival, Mosaic Music Festival. De har bjudit på allt från pop och jazz till electro och indie, med rock, hiphop, soul och samba blandat däremellan. Förutom en hel del utländska artister, som spelat konserter för (enligt finsk standard) riktigt billiga biljettpriser, har Esplanade varje kväll, på två olika scener, bjudit på gratis musik, lokala och utländska artister och band.

Även om jag inte hunnit och orkat ta mig dit varje kväll, har jag hunnit med en hel del. En sådan upplevelse, ett nöje! Band, som speciellt stod fram (det vill säga, som jag kommer och följa med intresse, kanske till och med köpa CDn om jag får tag på den), var sådana som Tokyo Blue, The Trees and The Wild och True Live - alla totalt olika.

Mest har jag dock väntat på kvällens show - singaporeanska Wicked Aura Batucada kommer att få stället att explodera tillsammans med Batucada Sound Machine från Nya Zeeland. Har inte sätt killarna spela förr (eller javisst, en liten gig på en fest för några månader sedan, men ingen ordentlig konsert), och vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig, men efter att ha lyssnat på några övningar är jag säker på att det blir svettigt, högljutt, rytmiskt och galet! Så alla som är omkring, ta er till Esplanade Outdoor Theatre klockan sju!

It has been a good time to hang out in Singapore for the past week, since Esplanade Theaters has organized a one week festival, Mosaic Music Festival. They have presented everything from pop and jazz to electro and indie, with rock, hiphop, soul and samba in between. In addition to many foreign artists, who have played concerts for (to finnish standard) very affordable ticket prices, Esplanade have, every night on two different stages, treated us with free music, local and foreign artists and bands.

Even if I haven't had the time or the energy to go there every night, I've been to quite a few of the free gigs. And what can I say, what an experience, a treat! Some of the bands, that I especially noted (and will follow with interest, maybe even buy their CDs if I can find them - everything's sold out at Esplanade) were Tokyo Blue, The Trees and The Wild and True Live - all of them compeltely different.

But I'm most excited about tonights performance - singaporean Wicked Aura Batucada will make the place explode together with Batucada Sound Machine from New Zeeland. I haven't seen the guys play before (except for a smaller gig a couple of months ago, but no proper concert), and I'm not quite sure what to expect. But after I've heard some of their rehearsals, I'm convinced it is going to be sweaty, loud, rhytms and wickedness! So everyone around here, make your way to the Esplanade Outdoor Theatre at sevem pm, sharp!

Gambatte! Japan from Singapore

Situationen i Japan har knappast undgått någon, men speciellt här känns den mer närvarande än den antagligen gör hemma i Finland, mest på grund av att så många av människorna omkring mig har familj, släkt eller vänner mitt i kaoset. Några av dessa människor, främst japanska expats, bestämde sig för att göra allt de möjligen kan för att hjälpa människorna, som drabbats av situationen, och ställde på några dagar upp en välgörenhetsevenemang, där de samlade pengar för att hjälpa de drabbade.

Och en sådan tillställning det blev! Evenemanget / konserten / festen ordnades i Blujaz (som jag talat om många gånger!), där första våningen togs över av musiker av alla de slag, som spelade, mer eller mindre improviserat i mer eller mindre blandad skara (i ett skede fanns det bland annat sex saxofonister på scenen) i flera timmar. Den andra våningen gavs åt DJ:s av alla de slag, medan den tredje våningen fylldes av dansare, allt från bboys till magdansöser. Dessutom var restaurangen öppen, gatan fylld med människor och det såldes donerade varor (mest CDn, konst och annat donerat av artister av alla de slag) längs med gränden. Med över tusen gäster längs med hela kvällen, och 76 000 Singapore-dollar (cirka 40 000€) insamlade, var evenemanget alldeles otroligt lyckat, både för välgörenheten, men även för var och en som kom för att uppleva den. Vilken atmosfär! Vill säga tusen tack till alla arrangörer, och ja, om ni känner er för att hjälpa till lite kan ni göra det till exempel här för japanska Röda Korset.


EDIT! Förutom hela evenemanget, pengainsamlingen, konserterna och allmänna ökande av medvetenheten, blev människor fotograferade och filmade med korta meddelanden till Japan, för att skicka tröst och kärlek. Tycker det är en fin liten grej, här. Clickclick.

I don't think anyone have missed the events in Japan, but I guess it feels more present here than back in Finland, mostly because so many of the people around me have family or friends there in the middle of the chaos. A few of these people, mostly Japanese expats, decided to to everything within their power to help the people affected, and put up a donation event in just a few days.

And what a thing it turned out to be! The event / concert / party was organized at Blujaz (that I've talked about so many times!), where the first floor was taken over by musicians of all kinds, that played and jammed more or less improvised in a more or less mixed set up (at one point there was, among others, six saxophonists on the stage) for several hours. The second floor was given to DJs of kinds, while the third floor was filled with dancers, everything from bboys to belly dancers. On top of that, the restaurant and the bar was open, people filling up the street, and they sold donated merchandise (mostly CDs, art and orther stuff donated by artists of all kinds) along the lane. With over a thousand guests during the whole evening, and with 76 000 Singapore-dollars (over 40 000€) raised, the event was a huge success, both for the charity, but also for each and everyone who were there to experience it. What an atmosphere! I want to thank all the organizers, and yes, if you feel like helping out a little, you can for example do it here for the Japanese Red Cross.


EDIT! In addition to the actual event, donations, the concerts and general raising of awareness, people were photographed and filmed with short messages to Japan, for sharing kind words and love. I think it is a nice little thing, here. Clickclick.

Kuala Lumpur

Av någon anledning har jag inte så många bilder från KL, kanske för att jag bara var där några dagar, utan att göra så hemskt mycket. Vädret var inte så bra heller, otroligt hett på morgonen med ösregn på eftermiddagarna. (Och med ösregn menar jag verkligen ösande regn!) Skippade det mesta sightseeandet, men gick omkring en del och framförallt åt riktigt, riktigt gott! Långa morgonmål, långa middagar. Om ni någon gång åker till KL, sök er till ett ställe som heter Yoko's (på Changkat Bukit Bintang), en restaurang med japansk fusion mat. Yummy!!

Efter veckoslutet fick jag en backpackers version av writer's block. Visste inte vart jag skulle ta mig, vad jag skulle göra - att hoppa på bussen till Penang, som jag ursprungligen planerat, kändes av någon orsak helt oöverkomligt tungt. Så det slutade med att jag tog en buss söderut, till (ylläre!) Singapore.

Det känns konstigt, nästan skyldigt att inte resa omkring mera - men otroligt skönt att vara på ett ställe för en längre stund. Och jag gillar verkligen Singapore! Det visade sig vara en bra tid att vara här också - återkommer till det snart!

For some reason, I don't have too many pictures from KL, maybe because I was there only for a few days, without doing too much. The weather wasn't too good either, crazy hot during the mornings and pouring rain in the afternoons. (And with pouring rain I really mean some heavy rain!)  I skipped most of the sightseeing, but walked around a bit and most of all, ate really, really well! Long breakfasts, long diners. If you ever go to KL, look for a place called Yoko's (at Changkat Bukit Bintang), a japanese fusion restaurant. Yummy!!

After the weekend I got a backpackers version of a writer's block. Didn't know where to go, what to do - just the thought of taking a bus to Penang, as I had originally planned, felt somehow extremely tiring. So I ended up taking a bus down south, to (surprise surprise!) Singapore.

It's  a funny feeling, almost feeling guilty of not traveling. But at the same time it feels too good to be in one place for a while again. And I do love Singapore! It turned out to be a good time to be here as well - I'll get back to this soon!

Var är jag?

Where am I?

Templen i Angkor

(Jag stannade såklart i Siem Reap, men eftersom jag, igen, endast hade en dag, två tidiga morgnar och feber, såg jag riktigt aldrig någonting av staden. Inte ens den kända Angkor whaat?-baren. Är lite upprörd, för staden såg mycket trevlig ut då vi körde igenom den! Hade den roligaste bussresan, dock - lekte med två flickor, en kambodjan och en amerikansk-kinesisk, cirka sex och tre år gamla. Så söta!)

Templen i Angkor lämnade mig mållös. (Det låter antagligen som den värsta klichén då jag säger att) stället kändes otroligt spirituellt, den viskade berättelser från gamla tider, prisade gudarna med sin skönhet och väckte beundran i alla som dröjde kvar mellan de svala pelarna och barmhärtiga skuggorna.

Soluppgången var vacker, även om den verkligen inte var en tyst och lugn en - turister flockades vid dammen utanför Angkor Wat. Fann dock de två amerikanska flickorna, som diskuterade var de hetaste munkarna hittas (tydligen är de mycket "fuckable" i Thailand), rätt underhållande. Människorna tystnade, då solen tillslut steg - och under en och samma, enhetliga sekund började alla syrsorna sin konsert.

Vad Angkor Wat gav i en fantastik siluett, saknade den i karaktär efter ett noggrannare titt. Eller kanske det inte är helt rättvist sagt, men jag gillade den mer Indiana Jones-iga templet Ta Prohm. Bayon stirrade ner på mig med sina majestätiska leenden i sten, Baphuon var verkligen ett enormt pussel och solnedgången på Phnom Bakheng var vackert (även om lika fullsatt som soluppgången). Allt som allt såg, kände, luktade och rörde jag de flesta av de stora templen och många av de mindre på endast en dag - strövandes omkring från gryningen till skymningen.

(Of course I stayed in Siem Reap, but since I, again, only had one day, two early mornings and a fever, I never really saw anything about the city. Not even the famous Angkor whaat?-bar. A bit upset, because it all looked really nice driving past! Had the funniest bus ride over, though - played with two little girls, one Cambodian and one American-chinese, about six and three years old. Too cute!)

The Temples of Angkor left me speechless. (It probably sounds like the worst cliché when I say that) the place felt very spiritual, whispering tales of old old ages, praising the gods with their beauty and raising admiration in everyone who lingered between the cool pillars and merciful shadows.

The sunrise was beautiful, even if it really wasn't a quiet one - herds of tourists were collected by the pond outside of Angkor Wat. Found the two American girls discussing where the hottest monks are to be found (they are very "fuckable" in Thailand, apparently) quite entertaining, though. People fell silent, when the sun actually rose - and in one, unanimous moment, all the crickets started their concert.

What Angkor Wat gave in a stunning silhouette, it lacked in character with a closer look. Or maybe that's not really fair to say, but I liked the more Indiana Jones-y temple of Ta Prohm. Bayon stared down at me with it's majestic smiles of stone, Baphuon was truly a huge jigsaw puzzle and the sunset at Phnom Bakheng was beautiful (even if just as crowded as the sunrise). All in all I saw, felt, smelled and touched most of the big temples and many of the smaller ones in just one day - strolling around from dawn 'til dusk.

Kampot

Egentligen vill jag bara tala om templen i Angkor nu (kom precis tillbaka till hostellet), men tänkte att jag måste i alla fall nämna stället jag var till före det. Så här, Kampot, varsågoda! (Hann bara med en dag där - staden var söt och jag hade en alldeles otroligt bra massage/spa. JolieJolie hette stället, ifall någon yrar åt det hållet!) Det var väl allt det.

I actually just want to talk about the Temples of Angkor right now (just got back to the hostel), but figured I have to at least mention the place I was to before this. So here you go, Kampot, s'il vous plaît!  (I only had one day there - the city was cute and I had an amazing massage/sapa. The place was called JolieJolie, in case someone is in the neighbourhood!) That's about it.

Phnom Penh & Kep

Jag hann bara vända mig i Phnom Penh, innan jag fortsatte söderut till Kep. Efter en natt i den mest illaluktande lilla rum jag någonsin sovit i, hann jag ta ett litet titt på staden samt besöka Tuol Sleng muséet. Ursprungligen en skola, denna byggnad användes under Khmer Rouge-regimet som ett fängelse, för tortyr och sedan för uträttning, ifall fångarna inte transporterades till Choeung Ek, mer känt som the Killing Fields. Eftersom Pol Pots styrkor var noggranna med att dokumentera sina grymheter, tog de bilder på varje fånge - då de kom till S-21, och då de lämnade stället, döda.

Även om jag inte blev lika illa berörd av denna utställning som av krigsmuséet i Saigon, var det ändå skönt att komma bort från Phnom Penh och ut till havet, solen och stränderna i Kep, och ön utanför som heter Rabbit Island. En liten, tidigare väldigt populär badort, där dagarna gick ut på att ligga i solen (vid stranden eller poolen, med kossor som sällskap) och äta den mest gudomliga (och billiga!) seafood. Fried crab and shrimp with Kampot pepper - nomnomnom!!

I only had time to make a quick turn in Phnom Penh, before I continued south to Kep. After one night in the most smelly little room I've ever slept in, I had just enough time to take a look around and visit Tuol Sleng Museum. Originally a school, this building was used as a prison by the  Khmer Rouge regime, for torture and later execution, if the prisoners weren't transported to the famous Killing Fields of Choeung Ek. Because Pol Pot's security forces were meticulous in keeping records of their atrocities, they photographed each prisoner - when they arrived to S-21, and when they left the place, dead.

Even if I wasn't as deeply moved by this exhibition as the war museum in Saigon, it still was a relief to get out from Phnom Penh and out to the sea, sun and beaches of Kep and the island right outside, called Rabbit Island. A small, previously very popular resort, where the days consisted of lying in the sun (on the beach or by the pool, with freely roaming cows as company) and eating the most heavenly (and cheap!) seafood. Fried crab and shrimp with Kampot pepper - nomnomnom!!