Mekong delta

För att komma över till Kambodja bokade jag en två dagars kryssning längs med Mekong floden, kring deltat och upp till Phnom Penh. Med bara lite tid kvar för Vietnam, tänkte jag att det skulle vara ett bra sätt (och en enklare sätt, att resa omkring där på egen hand skulle ha tagit mycket längre) att se lite av lanskapet från Apocalypse Now, och samtidigt slippa en till bussresa. Och det var riktigt bra. En långsam båt, en annan båt, en fabrik som tillverkade ris-popcorn och kokoskarameller, en flytande marknad, en annan båt.. En natt på ett flytande hotell, en liten by, en till båt. Det var ungefär allt, alldeles tillräckligt för att få en liten känsla av det hela.

In order to get over to Cambodia, I booked a two day river-cruise along Mekong delta to Phnom Penh. With a little time left in Vietnam, I figured it was a good way (and an easier way, making the trip on my own would have taken much longer) to see a little bit of the scenery from Apocalypse Now, and avoid yet another long bus ride. And it was good. A slow boat, another boat, a rice popcorn and a coconut candy factory, a floating market, another boat.. A night spent on a floating hotel, a village tour, another boat. That's about it, just enough to get a feeling of it all.

The War Remnants Museum

Så, museet dokumenterar krigets grymheter, och största delen av utställningen består av fotografier på offren i kriget - de som dog, de som torterades, de som föddes med missbildningar orsakade av avlösningsmedel - samt en samling bilder av fotojournalister från båda sidorna i konflikten.

Och jag - jag grät, och jag grät, och jag grät.. Bilderna gjorde ett väldigt intryck på mig, några på grund av den skräck och grymhet de visade, några på grund av historierna bakom dem - och några helt enkelt på grund av deras skönhet. Utan att kunna göra rättvisa till utställningen, lägger jag upp några av mina snabba foton, tillsammans med historien, bildtexten, då jag kom ihåg att inkludera den.


So, the museum documents the atrocities of the war, mostly displaying photographs of the victims of war - the killed, the tortured, the ones born with birth defects caused by defoliants - as well as a collection of the work of photojournalists on both sides of the conflict.


And I - I cried, and I cried, and I cried.. The photos really moved me, some because of the horror and cruelty they displayed, some because of the stories behind them - and some simply because of the beauty of the them. Without being able to make justice to the exhibition, I post some of my quick shots, together with the story, the caption, whenever I remembered to include it.

"When I was a child, I spoke as a child, I understood as a child, I though as a child. But when I became a man, I put away children things."

Finland supporting Vietnam.

Sweden supporting Vietnam.

Victims of Agent Orange, the defoliant used in the war, affecting lives generations later.

"Little Phan Thi Kim Phuc burned by U.S napalm bomb (Tranng Bang, Tay Ninh Province in 1972)."

" 'They decide on a water torture. A rag is placed over the man's face and water is poured on it, making breathing impossible'. Members of the 1st Air Cavalry use water torture on prisoner 1968."

"A GI from the 25th Infantry Division, holding a part of the corpse of a Liberation soldier killed from a grenade launcher (Tay Ninh Province - 1967)."

"An American soldier with the skull of a Vietnamese patriot."

"GI's tie up prisoners to their tank and drag them to death."

" 'When those two boys were shot at, the older one fell on the little one, as if to protect him.  Then the guys finished them off.' "

"ROBERT CAPA, last roll of film, May 25, 1954. Hong river delta- Tonkin. A French military convoy on the road from Nam Dinh to Thai Binh. A Vietnamese peasant steps aside and two soldiers on motorbikes follow the trucks and armored vehicles."

"HENRI HUET, Bong Son, Binh Dinh, Vietnam, 1966. A Vietnamese mother and her children are framed by the legs of a soldier from the U.S. 1st Cavalry Division."

"BUI DINH TUY, Ho Chi Minh trail, 1966. A woman soldier of the North Vietnamese Army carrying an ammunition crate wades through a river along the Ho Chi Minh supply trail. The markings on the crate are in English."

"LARRY BURROWS, Vietnam, 1965. 'One ride with Yankee Papa 13': In a supply shack, the tragic and frustrating mission over, Crew Chief James Farley weeps."

"DICKEY CHAPELLE, Mekong delta, 1962. A South Vietnamese soldier prepares to execute a Viet Cong prisoner."

"KYOICHI SAWADA, Quy Nham, Vietnam, 1965. 1966 Pulitzer Prize-winning photograph. A Vietnamese mother and her children wade across a river to escape bomb from a U.S. air strike."

"KYOICHI SAWADA, Japan, in Vietnam, 1967. Born: February 22, 1936, in Aomori Prefecture, Japan. Died: October 28, 1970, in Laos."

Saigon (Ho Chi Minh City)

Bussresan från Hoi An till Saigon tog över 25 timmar (aldrig har jag varit så glad över min talang att sova nästan när, var och hur som helst!). Anlände på kvällen, i mörkret bland stadens färggranna ljus, med liten huvudvärk, stor hunger och otrolig kissbrått, ensam och mitt i trafiken, kaoset, utan någon aning om vart jag skulle ta mig. Det var första gången jag känt mig trött på resandet, och saknade bort - kanske hem, kanske Singapore, vet inte riktigt.

Men så tog jag fram min trogna Lonely Planet, hittade ett okej hostell, tog ett eget rum (för första gången på en tid!), kissade, duschade, åt en ordentlig middag och njöt sedan av att sova i eget lugn och ro! Så var allt bra igen!

För övrigt tror jag att jag inte riktigt gillar Saigon - staden är fortfarande för kaotisk, rätt ful. Gjorde en tur till Cu Chi-tunnlarna (de legendariska tunnlarna från 1960-talet, som möjliggjorde Viet Cong kontroll av området utanför Saigon under kriget) igår, åkte båt tillbaka. Turisterna fick klättra ner i en av de restaurerade tunnlarna, och även om de var de största av existerande tre olika grader (varav den minsta var kring 50x50cm), klarade jag bara av att krypa de första 20m, och måste sedan komma ut snabbt för att inte panikera totalt. En sådan klaustrofobisk upplevelse! (De andra turisterna verkade vara okej..) Idag promenerade jag omkring i centrala Saigon, med endast ett viktigt ställe jag ville besöka - War Remnants Museum. (Den förtjänar en egen post, återkommer senare!) Och imorgon ska jag vidare, ska åka båt längs med Mekong river delta i några dagar, hela vägen till Kambodjan (tydligen stavas det så här!? Varje dag lär man sig något nytt..) och Phnom Phen. Hoppas den här båten hålls på ytan!

Our Vietnamese guide and an American tourist

The bus ride down from Hoi An to saigon took well over 25 hours (never have I been so happy about my talent of sleeping whenever, wherever!). I arrived in the evening, to the darkness lit up by bright city lights, with a small headache, a big hunger and a huge need to pee, alone in the middle of the traffic, chaos, without any idea of where to go. It was the first time I felt tired of traveling, and was really longing to get away - maybe home, maybe Singapore, I don't really know..

But then I took out my Lonely Planet, found an ok hostel, took a room of my own (for the first time in a while!), peed, showered, had a good dinner and finally enjoyed sleeping in my own peace and quiet, And everything felt good again!

Moreover, I don't think I really like Saigon - the city is still too chaotic, and pretty ugly. I did a day trip to the Cu Chi-tunnels (the legendary ones from the 1960s, that facilitated Viet Cong control over a large area outside Saigon during the war) yesterday, with a boat ride back. The tourist were allowed to climb down in one of the reconstructed tunnels, and even if it was the biggest of the existing three levels (of which the smallest is around 50x50cm), I only managed to crawl the first 20m, and then had to get out quickly in order to not get a full panic attac. Such a claustrophobic experience! (The other tourists seemed all right, though..) Today I walked around the central Saigon, with only one particular sight in mind - the War Remnants Museum. (And it deserves a post of it's own, I'll get back to you soon!) Tomorrow I'll move on again, going to catch a boat and cruise along the Mekong river delta for a few days, all the way to Cambodia and Phnom Phen. Let's hope this boat stays on the surface!

Hoi An

För en dag bjöd Hoi An på värme och solsken, sedan blev vädret grått igen. Trots det var staden så söt, att jag blev kvar tre dagar. Gamla staden blev så klart mitt favoritområde - upplyst av lyktor och levande ljus om kvällen, livlig med lokala och turister, mopeder, cyklister och fotgängare om dagen, och med en arkitektur som glatt blandar asiatiskt med västerländsk, gammalt med nytt och restaurerat. Härligt ställe! 

Gick omkring på dagarna, gick omkring på kvällarna och gjorde en kort dagstur till näraliggande Marble Mountains. (Och jag behöver väl inte skilt nämna alla söta caféerna och restaurangerna jag stannade i var och varannan stund, ni vet det här redan!) Hoi An är ett av de första ställen där det verkligen harmat mig att jag inte kan shoppa, det är fullt med gallerier, konst, hantverk - och så klart perfekta (bästa i Vietnam, fick jag höra) stället för att skräddarsy saker. Synd att min rinkka är så full att den snart brister! (Fast jag kunde ju inte motstå att shoppa lite lite, då jag råkade vandra in i en ateljé där ägaren målade siden för hand i önskade färger, för att sedan skräddarsy en klänning - i princip rakt på en. Behöver jag ens säga, den blev alldeles för härlig!)

Hoi An offered one day of warmth and sunshine, before the weather turned grey again. But despite this, the town was so cute I ended up staying for three days. The Old Town became my favourite, of course - lit up with lanterns and candles by night, lively with locals and tourists mixing up with scooters, bicycles and people strolling around by day, and with an architecture that happily mixed Asian with Western, old with new and restored. Lovely place!

I walked around during the days, walked around during the evenings and did a short daytrip to the Marble Mountains nearby. (And I suppose I don't have to tell you about all the cute cafées and restaurants I stopped in every now and then, you know how it goes already!) Hoi An is one of the first places where I've really been upset that I can't shop anything, it is filled with galleries, art, handicrafts - and of course it is the perfect (best in Vietnam, I was told) place for tailormade clothes. So sad my backpack is so full it will burst soon! (Even though, to be honest, I couldn't resist shopping just a teeny tiny bit, not after I happened to wander in a studio where the owner painted silk by hand in any colour you wanted, and then practically made the dress on you. Need I say, it is absolutely gorgeus!)