Lugnet

Det finns vissa saker som lugnar ner en rastlös själ – en riktigt bra bok, som för till en annan värld, en eld eller en låga, som hypnotiserar med sin dans, en solnedgång, som färjar hela horisonten, en båtfärd med den gassande solen på hyn och vinden i håret, och en känsla av, väntan på äventyr framför en.

Jag har njutit av alla dessa under det senaste dygnet.

There’s a few things that calms a restless soul – a really good book, that transfers in to another world, a fire or a flame, that hypnotizes with it’s dance, a sunset, that colors the whole horizon, a boat ride with the sun burning your skin and the wind in your hair, and the feeling, anticipation of adventure ahead of you.

I’ve enjoyed all four of them during the past day and night.

Koh Tao

Resan ner från Chiang Mai var lång, men inte så jobbig man skulle tro. Nattbuss till Bangkok, där vi anlände klockan fem på morgonen, bestämde oss för att inte ta ett rum, men istället vänta på att poolen på taket på ett hotell öppnade (bra beslut, rekommenderar om någon har samma problem! Man vi fick en gratis dusch, en skön solstol att somna i samt chansen att se solen stiga ovanför Bangkok). Nästa natt en ny buss, och morgonfärja till Koh Tao. Lite sliten var man ju efteråt, men inget en massage, en fin solnedgång och några öl, samt en underbar eldshow inte skulle bota.

Livet är ganska lätt på Tao.

The trip down from Chiang Mai was long, but not as heavy as one would think. One nightbus to Bangkok, where we arrived at five in the morning, decided not to take a room but instead wait for the rooftop pool at one hotel to open (a good decision, can recommend if someone has similar problems! You get a free shower, a nice sunbed to fall asleep in and the chance to see the sun rise over Bangkok). The next night we took a new bus, and then the morning ferry to Koh Tao. Did feel a little well-worn by the time we got here and found a hostel to leave our stuff in, but nothing a massage, a nice sunset, a few beers and a wonderful fireshow couldn't fix.

Life is pretty easy at Tao.

We Be Jammin

Chiang Mai & Pai

Vi kom äntligen till Chiang Mai på torsdagen, och planen var först att stanna några dagar - men då vi vaknade på fredagen bestämde vi oss för att åka till Pai, en liten stad norrut. Det visade sig vara ett mycket bra beslut - Pai är, som så många andra ställen de senaste veckorna, en liten söt stad uppe i bergen, men vacker natur omkring och en cool, avslappnad atmosfär (vi gillade alla stället mycket mer än Chiang Mai, visserligen en helt söt stad också, i alla fall gamla staden). Människorna var mycket lugnare och trevligare än annanstans i Thailand - mindre stressande, inget behov för prutande och varorna på night market var lokal design, unika och tuffa grejjer istället för samma skit man får överallt i turistorterna. Galna britterna (som vi träffade i Huay Xai) hade rekommenderat ett hostel, där vi träffade en bunt roliga typer och så, istället för att åka hem följande dag (som planen var), bestämde vi oss för att stanna en till dag. (Älskar det här make-it-as-you-go-resandet!) Hyrde skotrar, så några tempel, ett till vattenfall, matade elefanter, låg i en varm källa.. Och så tog vi turen (763 kurvor från Pai till Chiang Mai - urk) tillbaks, för att sedan säga hejdå till Stefan och styra mot en reggae-festival med Alessa (och en bunt med andra backpackers från Pai). Det var riktigt coolt (Ky mani Marley och Sister Carol!), men mer om det senare (nu måste jag kämpa krabbisen men en massa vitlöksbröd, nam)!

We finally got to Chiang Mai on Thursday, and were going to stay for a few days - but woke up on Friday and decided to go to Pai, a small town up north. Turned out to be a good decision - Pai is, again, a cute little town up in the mountains, with beautiful scenery all around and a cool, relaxed atmosphere (we all like it more than Chiang Mai, which is in fact cute too, at least the old town). The people there were much more easygoing than elsewhere in Thailand - it was less hustling, no bargaining needed and the stuff at the night market was actually local designs, unique and cool, instead of the same crap you get all around the touristy spots. The crazy brits (in Huay Xai) had recommended a hostel, where we met a lot of fun people, and so, instead of heading back the following day (as plannes), we decided to stay one extra day. (Loving this make-up-as-you-go-traveling!) Rented scooters, saw some temples, another waterfall, fed elephants, soaked in a hot spring.. And then took the ride (763 curves from Pai to Chiang Mai - ugh) back, only to say goodbyes to Stefan and head to a reggae-festival with Alessa (and a bunch of backpackers from Pai). It was really cool (Ky mani Marely and Sister Carol!), but more on that later (have to fight the hangover with some (a lot) of garlic bread, nom nom)!

(Il)legal alien

Att inte planera, friheten, var visst en av orsakerna varför jag ville göra den här resan, eller en resa som den här. Nu har det dock slagit tillbaka, igen - tydligen får man endast en 15-dagars visum då man kommer till Thailand över land (istället för den 30-dagars visumet jag hade räknat med, den man får då man anländer med flyg). Alltså blir det visarun senast den 3. februari - nu borde man bara bestämma sig vart man vill åka..

Kanske man är rätt fri ändå.

Not to do any planning, the freedom, was one of the reasons why I wanted to do this trip, or a trip like this. However, now it has, yet again, bit me in the ass - apparently you only get 15-day visas when entering Thailand by land (instead of the 30-day visa I was counting on, the one you get when arriving on an international airport). Hence, I'll have to do a visarun on the 3rd of February at the latest - now I just have to decide where I want to go..

Guess freedom still is mine.

Luang Prabang & Huay Xai

Luang Prabang skötte inte om oss väl. Som en Unesco world heritage town hade stället utegångsförbud efter midnatt, så allt stängde 23.30, vilket gjorde staden till en rätt sömnig en, men det är inte det jag talar om. Första dagen blev Stefan sjuk, och precis när han kände sig bättre, blev mitt öga infekterat. Och, som jag redan klagade, tappade jag min ring. Och när vi en gång bestämde oss för att åka iväg, var det inte för lätt heller. (Vad var det jag sa till mig själv om att planera i förväg?)

Trots allt detta, var staden ändå riktigt söt! Små gator och gränder, mysiga hostel och, igen, massor med caféer och restauranger. Och det var ungefär det! Långa frukostar, promenader, eventuellt en massage här och var och kvällar av häng på en av restaurangerna – gott liv.

När vi äntligen kom iväg (Christina hade åkt vid det här laget, tillbaka till Bangkok och sedan hemåt), verkade vår otur fortsätta. Vår VIP buss (de är alla VIP) var visserligen en mysig en, vi fick (tog) alla en dubbelsäte för oss själva – men vägarna var inte. G-g-guppigt! Nångång under natten krockade vi med en annan buss (eller bil, eller minivan. Det ingen som riktigt vet) – men de var bara en liten krock (jag vaknade knappt, om inte jag hade nästan flygit av sätet).  Några timmar senare gick bromsarna sönder, så vi spenderade morgonen, 8 timmar, vid sidan av vägen. Försökte även lifta, men ingen ville plocka upp oss (det är tydligen inte så lätt att leva det farligt, synd nog. Så ingen orsak att vara oroliga där hemma!)

Ganska exakt 24 timmar efter att vi startat, anlände vi i Huay Xai (som alltså inte ens var vårt egentliga mål – vi var på väg till Chiang Mai), Laos sida av Thailändska gränsen. Gränsen hade stängt en halv timme tidigare, så vi hamnade stanna över natten i byn – vilket sist och slutligen inte alls var så illa (en kväll av drinking games och fulla britter).

Luang Prabang did not treat us very well. As a Unesco world heritage town, the place had a curfew and everything (shops, bars.. everything) closed down at 11.30pm. This made the place quite a sleepy one, but that’s not what I’m talking about. The first day Stefan got sick, and just when he started to get better my eye got infected. And as I already whined, I lost my ring. And when we decided we’ve seen enough and wanted to leave the place, it wasn’t the easiest thing to do, either. (Now what have I told myself about planning?)

Now saying that, the place still was really cute! Small streets, cozy hostels, and again, a lot of cafés and small restaurants. And that’s about it! Long breakfasts, walking around, maybe a massage now and then, and evenings of hanging out in one of the restaurants – good life.

We finally got on the move (and boy it felt good) after four days (Christina had left by this time to head back home), and our VIP bus (they are all VIP) turned out to be a cozy one, where each of us got (snatched) a double seat for ourselves – but the roads were not. B-b-bumpy! Sometime during the night we had a crash with another bus (or car, or minivan. No-one really knows) – just a minor one though (I hardly would have woken up, unless I hadn’t almost been thrown away from my seat). A few hours later the brakes in our bus broke, so we spend most of the morning, 8 hours, on the side of the road. We tried to hitchhike to get away, really, but no one wanted to pick us up (apparently it’s not too easy to live it dangerously after all, bummer. So no need to worry back home, I really tried and still did not succeed!).

Quite exactly 24 hours after we started, we arrived in Huay Xai (which wasn’t even our original goal - we were on our way to Chiang Mai), the Laos side of the boarder to Thailand. Since we missed the closing of the boarder by half an hour, we had to stay a night in the town – which actually wasn’t too bad at all (an evening of drinking games and drunken brits).