Vad kan man annat säga än att det var TUNGT. Jissus. Första dagen vandrade/klättrade vi 6km till 3272m höjd, vilket tog oss över fem timmar. Vandrandet i sig var inte så farligt – om inte det skulle ha handlat om branta, olika höga trappsteg, stenar och sluttningar, vilket gjorde det hela otroligt mycket värre än bara en liten promenad (speciellt efter ett 4 månaders utbyte, där man inte gjort någonting alls, och med en flunsa på vägen. Fast vem driver jag med, dålig kondition gör det inte lättare heller!).
Följande dag vaknade vi klockan 2 på morgonnatten, för att bestiga de sista 2,5 km upp till toppen på 4095m. Och det var även tyngre än dagen före! Det var med ren viljestyrka jag nästan kröp de sista 500m, som bestod av klättrandet över och runt stora granitstycken i en isande kyla, med lungorna skrikande efter luft (den är rätt tunn på dessa höjder). Och alla brukar ju säga att när man väl är uppe så känns det hela värt det. Kanske det (visst var jag ju nöjd över att vara framme, och utsikten var ju något helt otroligt), men själv frös jag så mycket, att det enda jag tänkte på var att komma igång neråt igen. Tack och lov var Niku ivrig med sin kamera, så vi fick fina bilder från toppen.
Vägen ner njöt jag betydligt mer av än vägen upp, men hade mest en tanke i huvudet; jag kunde inte fatta hur jag hade orkat vissa ställen, samt vilken tur det var att det hade skett i mörkret – annars skulle nog synen av allt jag hade framför mig fått mig att ge upp (kanske).
Väl nere kändes det dock ändå bra, jag var och är glad att jag besteg berget. Men jag skulle inte göra det igen, en gång räckte! På kvällen hade jag nästan 39 graders feber, halsen öm och sjuk och benen kändes som spagetti. Var alltså pigg och kry för att dra iväg mot Sipadan för dykaräventyret (som jag berättar om snart!), nästan. Under tiden, njut av bilderna, ©Niku!
Last Friday I, Fanny, Niku and Ryyb climbed Mt Kinabalu, Southeast Asia’s highest mountain (at least between the Himalayas and New Guinea) at 4095m. And what can I say, it was TOUGH, it was awesome. Still can’t believe I made it, especially the second day; climbing up in the morning, in darkness and freezing cold, lungs screaming and grasping for air.. it was pure willpower that got me up the last few hundred meters of climbing between high granitrocks, without any real path or clear steps.
They say that ones you’re up there, it’s all well worth it. I won’t disagree, the view was amazing, the sunrise beautiful – but I was so cold the only thing I wanted was to continue back down. Ones I got on the move again it felt better, and I actually enjoyed the walk down more than the climb up, enjoying the view and the pace. The actual feeling of winning myself came later, after it all, even the walk down that turned into burning thighs and calves, was over. And yes, I’m glad I did it, but don’t think I would do it again. Getting to Sipadan and diving, getting back to my element, felt a little bit too good – but more on that later. Enjoy the pictures, ©Niku.
No comments:
Post a Comment