Templen i Angkor

(Jag stannade såklart i Siem Reap, men eftersom jag, igen, endast hade en dag, två tidiga morgnar och feber, såg jag riktigt aldrig någonting av staden. Inte ens den kända Angkor whaat?-baren. Är lite upprörd, för staden såg mycket trevlig ut då vi körde igenom den! Hade den roligaste bussresan, dock - lekte med två flickor, en kambodjan och en amerikansk-kinesisk, cirka sex och tre år gamla. Så söta!)

Templen i Angkor lämnade mig mållös. (Det låter antagligen som den värsta klichén då jag säger att) stället kändes otroligt spirituellt, den viskade berättelser från gamla tider, prisade gudarna med sin skönhet och väckte beundran i alla som dröjde kvar mellan de svala pelarna och barmhärtiga skuggorna.

Soluppgången var vacker, även om den verkligen inte var en tyst och lugn en - turister flockades vid dammen utanför Angkor Wat. Fann dock de två amerikanska flickorna, som diskuterade var de hetaste munkarna hittas (tydligen är de mycket "fuckable" i Thailand), rätt underhållande. Människorna tystnade, då solen tillslut steg - och under en och samma, enhetliga sekund började alla syrsorna sin konsert.

Vad Angkor Wat gav i en fantastik siluett, saknade den i karaktär efter ett noggrannare titt. Eller kanske det inte är helt rättvist sagt, men jag gillade den mer Indiana Jones-iga templet Ta Prohm. Bayon stirrade ner på mig med sina majestätiska leenden i sten, Baphuon var verkligen ett enormt pussel och solnedgången på Phnom Bakheng var vackert (även om lika fullsatt som soluppgången). Allt som allt såg, kände, luktade och rörde jag de flesta av de stora templen och många av de mindre på endast en dag - strövandes omkring från gryningen till skymningen.

(Of course I stayed in Siem Reap, but since I, again, only had one day, two early mornings and a fever, I never really saw anything about the city. Not even the famous Angkor whaat?-bar. A bit upset, because it all looked really nice driving past! Had the funniest bus ride over, though - played with two little girls, one Cambodian and one American-chinese, about six and three years old. Too cute!)

The Temples of Angkor left me speechless. (It probably sounds like the worst cliché when I say that) the place felt very spiritual, whispering tales of old old ages, praising the gods with their beauty and raising admiration in everyone who lingered between the cool pillars and merciful shadows.

The sunrise was beautiful, even if it really wasn't a quiet one - herds of tourists were collected by the pond outside of Angkor Wat. Found the two American girls discussing where the hottest monks are to be found (they are very "fuckable" in Thailand, apparently) quite entertaining, though. People fell silent, when the sun actually rose - and in one, unanimous moment, all the crickets started their concert.

What Angkor Wat gave in a stunning silhouette, it lacked in character with a closer look. Or maybe that's not really fair to say, but I liked the more Indiana Jones-y temple of Ta Prohm. Bayon stared down at me with it's majestic smiles of stone, Baphuon was truly a huge jigsaw puzzle and the sunset at Phnom Bakheng was beautiful (even if just as crowded as the sunrise). All in all I saw, felt, smelled and touched most of the big temples and many of the smaller ones in just one day - strolling around from dawn 'til dusk.