Malapascua

Sista stället jag åkte till i Filippinerna var Malapascua, en pytteliten ö bredvid Cebu i Visayas. Stället är känt för sina thresher sharks, och det var för dykande som jag åkte dit. Resandet tog, igen, en evighet - först ett flyg till Cebu city, sedan fyra timmar med en lokal buss till Maya (satt bredvid en man som höll en höna i handen nästan hela resan. Lokala transportmedel är alltid roligare!) och till sist en liten tur med färjan till ön.

Hade två dagar på mig att dyka, vilket visade sig vara just precis tillräckligt länge på ön - skulle inte ha orkat med mer (fanns inte så mycket att göra på ön, för att inte tala om andra unga - och bodde på det shitigaste hostellet hittills), även om dykande var ok. Inga thresher sharks dock - gjorde ett morgondyk, men hajarna hölls borta, så som de gjort i en vecka redan hörde jag. På ett av de andra dyken såg vi dock en hel del white tip reef sharks (samt en devil ray), som var otroligt lugna. Vi kom så nära att vi nästan (en man gjorde det, ajjabajja säger jag!) kunde röra dem. Förövrigt var stället bra för macro-dyk - men efter Sipadan är man nog bortskämd för livet..

Nu sitter jag på Manilas flygfälts golv och väntar på att check in för mitt flyg till Singapore skulle öppna. I övermorgon (så snart!!) får jag se min familj igen, är så ivrig att det inte är sant. Julen firas i Singapore, sedan styr det mot Sulawesi, Indonesien för lite till dykaräventyr (rescue diver-kurs, kanske?), för att efter nyår fara och ta en titt på Hong Kong!

The last place I visited in the Philippines was Malapascua, a teeny tiny island next to big Cebu in the Visayas. The place is known for having thresher sharks, and it was for the diving I went there. The trip took, again, forever - first a flight to Cebu city, then a four hour ride with the local bus (sat next to a guy holding a chicken most of the trip - local transport is always more fun!) and finally a short ferry ride to the island.

I had two days of diving, which turned out to be the perfect amount of time to spend on the island - other than diving there wasn't much to do, and the hostel I lived in was.. well, shitty! But the diving was ok, even if I never saw the famous thresher sharks - from what the divers told me, the sharks had been gone for over a week. However, on another dive we saw quite a few white tip reef sharks, and they were really calm, we actually got close enough to touch them (and one guy did, even if it's not ok, hmph). Other than that, the place was great for macro diving - but after Sipadan, nothing really feels like anything anymore..

Right now I'm sitting at the floor in Manila airport, waiting for the check in for my flight to Singapore to open. The day after tomorrow I'll get to see my family again, so I'm all too excited! We're going to spend the Christmas in Singapore, then head out to Sulawesi, Indonesia for some more diving adventures (rescue diver - course, maybe?), and finally take a look at Honk Kong after new years!

Boracay

Det var skönt och komma bort från Manila! Och det var skönt i Boracay (även om rätt turistiskt). Gjorde inte så mycket annat än chillade, åt, sov, såg ett par solnedgångar - skönt skönt skönt.

It was nice to get away from Manila! And it was awesome in Boracay (even if really touristy). Didn't do much more than chill, eat, sleep and look at a few sunsets - just the best of times.

Manila

Har under min tid i Filippinerna lärt mig i alla fall två saker, båda under första dagarna.

Anlände till Clark på lördag eftermiddagen, och skulle hoppa på en buss för att ta mig till Manila, där jag skulle vänta en natt och träffa min kompis en dag senare, för att sedan fortsätta till Boracay. Hade tänkt mig lyfta pengar på flygfältet (för att inte behöva först betala för att lyfta pengar i Borneo, och sedan betala för att byta dem till filippinska pesos), men automaten vid flygfältet fungerade inte. Som tur hade jag talat med en trevlig filippinsk kille på flygfältet i Kota Kinabalu, och som av någon orsak hade blivit och vänta på mig när jag kom ut från flygfältet, eftersom han var snäll nog att med sin familj erbjuda mig (och en annan resenär med samma problem) skjuts till närmaste automat och sedan till bussterminalen. Så allt gick väl! Men läxa nummer ett - anländ aldrig i ett nytt land utan lokal valuta! (Till alla som tror att jag är helt totalt korkad - jag hade visst LITE pesos, så jag skulle ha klarat mig till Manila. Helt dum är jag inte, nästan nog!)

Första som slog mig, när jag närmade mig Manila, var trafiken. Och det, tillsammans med alla tusen filipiner, som vill lura, tjäna eller bara få pengar av en, är det enda intrycken staden gjorde på mig - förövrigt är den smutsig, grå, fattig, söndrig och, av någon konstig orsak, full med koreanska restauranger. (Första gången jag testade koreansk mat - det var verkligen gott, det mesta i alla fall.)

Läxa nummer två och ett tips för alla er som funderar på att resa i Filippinerna - planera (och boka!)! Shit vad det är dyrt att boka sista-minuten flyg, och vad jobbigt det är att ta sig från ett ställe till ett annat. Inte som Thailands buss-nätverk, direkt! Varje flytt från en ö till en annan tycks innefatta minst ett flyg, en buss samt en färja. Så det gäller att räkna med resetiderna, gånger två (på grund av den omöjliga trafiken) och komma ihåg att det är svårt att få någon riktig information på tidtabeller (eftersom för det mesta existerar de inte, bussar åker när de är fulla).. (I skrivandes stund sitter jag och funderar på hur jag skall ta mig vidare från Boracay..? Pjuuh)

I have during my time in the Philippines learned at least two things. First, do not arrive to a foreign country without the local currency! Arrived to Clark  on Saturday afternoon and was going to withdraw some money at the airport ATM before jumping on a bus to Manila, where I was to stay one night before meeting with a friend. But the single ATM (Clark is a small place, and NOT worth flying to unless you're heading up north after that) on the airport didn't work - fortunately I had been talking to a Filipino guy at the airport in KK, and he and his family offered me and another backpacker a ride to the nearest ATM and then to the busterminal. So everything went well!

Manila was a shitty town. The first thing you notice is the horrible traffic, which, together with the bunch of hustlers, ready to con, earn or simply get money from you, are the main characters of the city. In addition, it is filthy, grey, poor, broken and, of some weird reason, packed with Korean restaurants (which, btw, I tried for the first time, and liked. At least some of it).


Second lesson learned in the Philippines is to always plan ahead. At least when traveling here. It is so expesive to book flights in the last minute, and it takes forever to get from one place to another, always including at least a flight, a bus and a ferry ride. Try to calculate these trips, times two (because of the impossible traffic in Philippines) plus consider the fact that you can't always find reliable information on bus schedules (because they don't have that - buses seem to leave when they are full, which can take hours). At the moment of writing this (we'll see when I have internet to post it) I'm trying to figure how, exactly, I'm going to get away from Boracay and down to Malapascua..

Padas river

Efter att ha lämnat Sipadan och Mabul bakom oss, flög jag och Fanny tillbaks till Kota Kinabalu på torsdag kvällen. Nästa morgon skulle vi tidigt upp, för det var dags för tredje äventyret på Borneo – rafting på Padas river.

Efter en resa som innefattade 3h buss och 1h på ett tågflak, var vi framme vid Padas. Och jag måste säga, även om raftingen (gjorde också lite bodyrafting, wihuu) var tuff (Padas har en grad på 3-4 av 6) och vi till och med kastades ut från båten (guiderna gjorde nog det på flit, jag hade bett dem försöka flippa båten, eftersom jag hört att det var det roligaste. Det var!, men andra passagerarna var inte så nöjda med mig..) var tågresan det tuffaste under dagen.

Tåget är det enda i Borneo, en liten, skruttig sak som åkte nästan snett, skakade, luktade boskap och hölls knappast på skenorna. Det bästa var att vi satt med Fanny ute på ett flak, menat väl mest för att transportera saker, tillsammans med en massa lokala och våra guider. Kände mig som i en film (ni vet dom där scenerna när tåget åker, passagerarn sitter ute eller på tågtaket och ser på världen flyta förbi. Tänk Slumbdog Millionaire eller Darjeeling Limited, typ!) när vi puffade genom djungeln – kanske lite romantiserat eller så, men roligt var det!

Sista kvällen togs det bara lugnt på hostellet; fixade lite saker i ordning (köpte telefon nr 4, kollade flyg) och Fanny kände sig sjuk. Nästa morgon åkte hon iväg hemåt, medan jag sitter i skrivandes stund på hostellet, dricker kall latte och försöker få tag på några kompisar, som jag kanske träffar i Manila. För dit fortsätter resan – ses i Filippinerna!

After leaving Sipadan and Mabul behind us, Fanny and I had time for one last adventure – rafting in Padas river. After a 3-hour bus ride and 1 hour on a train, we arrived to Padas. And I must say, even if the rafting (we also did some bodyrafting, whee) was a lot of fun and we even capsized (almost at least, we all flew out of the boat in the biggest rapid of the river. I think the guides did it on purpose, because I had asked them to, since I’d heard it was the most fun part. And it was!, I just wasn’t too popular among my fellow passengers after that..), the train ride was the most fun of the day.

The train is the only one in Borneo; a small, miserable thing that was almost tilted, shaking, smelled of cattle and barely stayed on track. The best thing was that me and Fanny sat outside, on the platform (that was probably meant to transport stuff only), with a lot of locals and our guides. I felt like I was in a movie (you know those scenes, where the passengers sit outside or on the train roof and look at the world pass by. Think Slumbdog Millionaire, or Darjeeling Limited –ish!) as we slowly pushed through the jungle – maybe a little romanticized, but it was fun!

The last night in KK we just took it easy; I tried to get organized (bought phone nr 4, looked up some flight tickets) and Fanny felt sick. The next morning she got on a plane home, and at the moment of writing this I’m sitting in the hostel, drinking cold coffee and trying to get in touch with a friend that I might meet in Manila. Because that’s where I’m heading next – see you in the Philippines!

Sipadan & Mabul

Efter bergsklättrandet var det skönt att komma till eget element igen, vattnet och dykandet. Hoppade på ett flyg från Kota Kinabalu till Tawau, där vi blev upplockade av vårt dykoperatör och körda till Semporna, en lite, skitig stad som fungerar som kanal mellan dykställen och resten av Borneo. Verkligen inte en trevlig stad!

Nästa morgon körde båten oss till Mabul, där vi dök (tre dyk) första dagen – det var riktigt fint men mest macrodyk (massor småsaker att se på). Dagen därpå var det dags för det vi kom så långt för – Sipadan. Typiskt nog, ösregnade det hela förmiddagen, vilket försämrade sikten en del – men stället var ändå helt enkelt OTROLIGT! Speciellt våra sista två dyk (gjorde sammanlagt fyra den dagen) var superfina, och såg allt från hajar, spotted eagle rays och sköldpaddor till pygme seahorses och en udda, flytande rörliknande grej (se bild, någon som vet vad det är?).

Efter dyken åkte Niku och Ryyb vidare, medan vi med Fanny beslöt oss för att bli och ta det lugnt för några dagar – Fanny gjorde även Sipadan på nytt på onsdagen. Stället vi bodde på, Scuba Junkies resort, var speciellt kul eftersom vi lärde oss känna en hel del av både andra gäster, dykinstruktörer samt några killar som höll på med sin dive master training där. Det blev en bra mix, och några sena kvällar på ställets bar (inklusive drinking games, gitarrspel, fire twirlers och en storm).

Det var btw första gången jag hade en kamera med under vattnet - hur kul som helst!

After all the hiking and climbing, it was nice to get back to my own element again – the water and the sea. We jumped on a plane from KK to Tawau, where we continued to Semporna, one of the shittiest little towns I’ve seen – it only works as a connecting point between the gorgeous dive-sites around Semporna Archipelago and the rest of Borneo.

The following morning we dived in Mabul, a little island with very good macro-dives (a lot of small things to look at). We did three dives there, stayed the night (luckily we got a room, we hadn’t booked anything in advance – actually for any of the nights, we just kept being lucky and helped by nice people!) on Mabul and on Tuesday we dived in the place we came so far for – Sipadan! And it was AMAZING! Even if it rained the first two dives (did four in total), which made the visibility a bit worse, it was still one of the coolest places I’ve been to. We saw everything from sharks and turtles (lost count, really!) to tiny pygmy seahorse and a weird, floating tube (see pic, anyone knows what that is?). It was btw the first time I had a camera with me under water - so much fun!

After the dive Niku and Ryyb headed back for KK, where as we stayed with Fanny for a few days, she actually even did Sipadan again. The place we stayed at, Scuba Junkies resort, was especially cool since the stay involved a lot of getting to know other divers, dive masters and guys doing their dive master training. It was a good mix, and a few late evenings at the bar of the place (including drinking games, guitar, fire twirlers and a huge storm).

Mt Kinabalu

Förra fredagen besteg vi (jag, Fanny, Niku och Ryyb) Mt. Kinabalu, Sydostasiens högsta berg (i alla fall mellan Himalaya och New Guinea) på 4095m.

Vad kan man annat säga än att det var TUNGT. Jissus. Första dagen vandrade/klättrade vi 6km till 3272m höjd, vilket tog oss över fem timmar. Vandrandet i sig var inte så farligt – om inte det skulle ha handlat om branta, olika höga trappsteg, stenar och sluttningar, vilket gjorde det hela otroligt mycket värre än bara en liten promenad (speciellt efter ett 4 månaders utbyte, där man inte gjort någonting alls, och med en flunsa på vägen. Fast vem driver jag med, dålig kondition gör det inte lättare heller!).

Följande dag vaknade vi klockan 2 på morgonnatten, för att bestiga de sista 2,5 km upp till toppen på 4095m. Och det var även tyngre än dagen före! Det var med ren viljestyrka jag nästan kröp de sista 500m, som bestod av klättrandet över och runt stora granitstycken i en isande kyla, med lungorna skrikande efter luft (den är rätt tunn på dessa höjder). Och alla brukar ju säga att när man väl är uppe så känns det hela värt det. Kanske det (visst var jag ju nöjd över att vara framme, och utsikten var ju något helt otroligt), men själv frös jag så mycket, att det enda jag tänkte på var att komma igång neråt igen. Tack och lov var Niku ivrig med sin kamera, så vi fick fina bilder från toppen.

Vägen ner njöt jag betydligt mer av än vägen upp, men hade mest en tanke i huvudet; jag kunde inte fatta hur jag hade orkat vissa ställen, samt vilken tur det var att det hade skett i mörkret – annars skulle nog synen av allt jag hade framför mig fått mig att ge upp (kanske).

Väl nere kändes det dock ändå bra, jag var och är glad att jag besteg berget. Men jag skulle inte göra det igen, en gång räckte! På kvällen hade jag nästan 39 graders feber, halsen öm och sjuk och benen kändes som spagetti. Var alltså pigg och kry för att dra iväg mot Sipadan för dykaräventyret (som jag berättar om snart!), nästan. Under tiden, njut av bilderna, ©Niku!

Last Friday I, Fanny, Niku and Ryyb climbed Mt Kinabalu, Southeast Asia’s highest mountain (at least between the Himalayas and New Guinea) at 4095m. And what can I say, it was TOUGH, it was awesome. Still can’t believe I made it, especially the second day; climbing up in the morning, in darkness and freezing cold, lungs screaming and grasping for air.. it was pure willpower that got me up the last few hundred meters of climbing between high granitrocks, without any real path or clear steps.

They say that ones you’re up there, it’s all well worth it. I won’t disagree, the view was amazing, the sunrise beautiful – but I was so cold the only thing I wanted was to continue back down. Ones I got on the move again it felt better, and I actually enjoyed the walk down more than the climb up, enjoying the view and the pace. The actual feeling of winning myself came later, after it all, even the walk down that turned into burning thighs and calves, was over. And yes, I’m glad I did it, but don’t think I would do it again. Getting to Sipadan and diving, getting back to my element, felt a little bit too good – but more on that later. Enjoy the pictures, ©Niku.

Material girls

Någon frågade efter tips om shopping och klädsel i Singapore.. Well, Singapore är definivt en shoppingstad! Så välkommen hit bara!

Det finns shoppingmalls överallt, och jag menar då precis överallt i staden, speciellt i centrum. De flesta MRT-stops är vid (under, brevid, inne i) ett shoppingcenter, och det finns precis allt du kan tänka dig villa ha! Det största jag vet finns kring Orchard (ION mall och 313, för att nämna några få jag kikat in i), själv var jag ganska ofta i den vid City Hall (Raffles Center tror jag den heter, och orsaken till att jag var där ofta är att den är precis vid SMU, min skola, och då på vägen hem). I Little India finns Mustafa Center, som är värt ett besök bara för att den är så annorlunda, öppet 24/7 (på riktigt, var där mitt i natten en gång, bara för att se det. Det var ganska tomt.), billigt, fullt med allt! Men mer ett ställe man går för att fara efter en ny laddare, billiga kortlek (man måste ha UNO!) eller kanske vad som helst diverse underligheter.

Men mitt absoluta favorit-ställe är Haji Lane, som jag nämnt tidigare. Det är en liten gränd, i Arabkvarteren (Bugis MRT är närmast), med små butiker, designershops och caféer brevid varandra. Mysigt! Och inte för dyrt heller, och definitivt lite mer speciellt än stora kedjorna i Orchard.

Vad som kommer till klädseln i Singapore - det är varmt och fuktigt mest hela tiden! Så det gäller att gå i shorts, toppin, tunna skjortor, klänningar.. Problemet är dock det att det finns luftkonditionering överallt inomhus, så om du tillbringar en dag med att gå i shoppingcentren (eller sitter i skolan?) lönar det sig att ta med sig en varm tröja, en sjal, vad som helst. Förövrigt är det inte så noga med stilen här - tänk stadssemester (inte badort) och för utekvällar lönar det sig att klä upp sig, klackskor och partyklänningen är inte helt fel (killar måste ha långa byxor till de flesta ställen - och fliflops är no no!).

Hoppas detta var hjälpsamt, njut av tiden i S'pore!


Someone asked for shopping-tips for Singapore, and, well, what can you say except that Singapore is the place for shopping, with malls all over the city, and that it seems to be the main hobby for most of the Singaporeans (and foreigners, too). The biggest mall I know are around Orchard, I mostly visited the one by City Hall, just because it was on my way home from uni, and Mustafa Center is always worth a visit, preferably in the middle of the night, since it is open 24/7. But, most of all, Haji Lane is my favourite place to stroll down, stop by the small shops or sit in the cafeterias. And that's about it. Singapore is pretty expensive, most of the prices are on the same level as back home, so it's not a shopping mecca in that sense. And when it comes to clothing - it is always warm and humid here, so I mostly walked around in shorts and tops - but it is also always freezing inside malls (or uni), so it's a good idea to carry a sweater around. Yep. Hope this was helpful! 

Once I want to live the world around life..

Så är det dags att säga:

hejdå Singapore, hejdå utbytet, hejdå det nya livet jag skapade här!

Och samtidigt:

välkommen världen, välkommen resandet, välkommen nya äventyr!

Först på agendan - Borneo! Men jag kommer tillbaka.

So now it's time to say: bye Singapore, bye exchange, bye to the new life I created here!

And at the same time: welcome world, welcome traveling, welcome new adventures! 

First thing on the agenda - Borneo! But I'll be back.

(Observera snälla nya titelbilden! Please notice the new banner!)